Inte mycket uppmärksammas eller exponeras i medierna om detta Afrikas hjärta, "BêAfrîca" som det kallas på nationalspråket sango. Isolerat som en vit fläck på mångas mentala kartor där det vilar mellan de afrikanska jättarna Demokratiska republiken Kongo, Sudan och Kamerun, utmärker landet sig snarare som en bortglömd del av det postkoloniala Afrika, än som dess geografiska centrum. Till stor del utelämnat från den enorma västinfluens som på gott och ont har drabbat många andra delar av kontinenten.

Landet blev självständigt 1960 och fick namnet "Republique Centrafricaine", på svenska Centralafrikanska republiken. Den politiska situationen har sedan dess genomgått många olika stadier där kännetecknen framförallt varit instabilitet och kortsiktig politisk planering.

Den självutnämnde kejsaren Bokassa höll landet i järngrepp under några år på 70-talet och som demokrati är landet fortfarande relativt ungt. Den nuvarande presidenten Francois Bozizé tog makten i en statskupp 2003. Två år senare valdes han i ett länge uppskjutet demokratiskt val och är nu inne på sitt andra regeringsår av totalt fyra innan nästa val ska äga rum.

Redan från flygplansfönstret lyser det vi kallar civilisation med sin frånvaro; inga organiserade vägnät med asfalt och gatubelysning, inga storstäder med höghus och trafik. Snarare slås man av det enorma gröna hav som breder ut sig som en stor broccoli över dalar och mjuka kullar i det vidsträckta landskapet, genomkorsat av svällande bruna flodarmar som griper om det enorma Kongobäckenet i söder.

För den som vill uppleva ett Afrika som fortfarande är relativt orört och inte på långa vägar har några likheter med Europa och västvärlden, är Centralafrikanska Republiken det självklara valet av resmål. I ett Afrika där alltfler vägar blir asfalterade och naturen snarare liknar en djurpark framstår detta land som ett unikt tillfälle att ta ett steg tillbaka i historien och se Afrika som det en gång var; utan alla civilisationens faciliteter, med en natur fortfarande vild och levande och en kultur närmre ursprunget än man kan föreställa sig.

Runt om i regnskogen finns det stora mineral- och salthål dit djuren kommer för att komplettera sin diet. Dessa öppningar i vegetationen är perfekta skådeplatser om man vill se och fotografera djuren. Här blandas dvärgbufflar (Syncerus caffer nanus), elefanter (Loxodonta africana cyclotis), markattor (circopithecus), sitatungaantiloper (tragelaphus spekei), bongoantiloper (tragelaphus euryceros), buskbock (tragelaphus scriptus) och ett flertal andra djur och fåglar (305 olika fågelarter har registrerats i området), för att bjuda på ett oförglömligt skådespel man inte kan se på många andra håll.

Låglandsgorillan
Den västra låglandsgorillan (Gorilla gorilla gorilla) har det forskats om sedan 1986 i området och man har fått så pass bra kontakt med primaterna att det nu ges guidade turer ut i regnskogen för att fler ska få möjlighet att se dem. Det finns fyra undergrupper av gorillor där den västra låglandsgorillan utgör den största, dock den man vet minst om. Den skiljer sig mot bergsgorillan med sin ljusare päls, bredare skalle och en annorlunda tåuppsättning där stortån sitter längre från de andra tårna än hos sina släktingar i Virungabergen. Projektet i Centralafrika har som mål att kunna utvidga och stärka skyddet för den unika natur som finns i den 11 200 km2 stora nationalparken Dzangha- Ndoki. Tillsammans med de stora parkerna i norra Kongo (Odzala och Nouabale-Ndoki) och södra Kamerun (Nki, Boumba Bek, Lobeke, och Dja ) utgör området en av WWF:s 200 ekoregioner. Detta innebär att området klassas som extra intressant pga. sin enhetliga biotop och mångfald av djur- och fågelarter samt sin potential som framtida buffertzon för dessa arter.

Gorillaturerna sker i grupper med en guide och två turister, detta för att störa gorillorna så lite som möjligt. Dessa vandringar kan vara stundvis tuffa men med en normalkondition är det inga problem. Gorillorna rör sig mest i sekundär regnskog där de kommer åt solljusa gläntor för sina dagliga siestor men kan även gå in i tätare skog eller sankare områden i sin jakt på föda, bestående av skott, frukt, viss bark och löv. Man får vara beredd på att bli blöt eftersom den afrikanska himlen kan byta skepnad snabbare än vad vi är vana vid på nordliga breddgrader. Regnen är intensiva men dock sällan långvariga.

Regelbundna inrikesflyg för turister finns inte, ska man flyga får man hyra in diamantbolagens flyg vilket innebär en stor kostnad men sker ibland i samband med arrangerade turistresor.

Städer
Huvudstaden Bangui
I huvudstaden Bangui ser man tydligt de koloniala spåren. Infrastrukturen har till mångt och mycket förfallit och de en gång vita flådiga husen står nu kvar som tidsmarkörer från en svunnen tid och berättar en intressant historia om "Bangui la Coquette" (ung Bangui den nätta och behagsjuka), stadens förr så stolta smeknamn. Trots att landet i stort bara har fyra miljoner invånare så är huvudstaden närapå en miljonstad med den idag så typiska afrikanska stadsbilden av fattiga och rika om vartannat. Tiggare kommer ibland fram och ber om pengar, naturligtvis är det upp till var och en att ge eller inte ge. Det är dock aldrig bra att ge pengar, hellre då mat eller kläder.

Vackert utspridd på mjuka kullar och på stranden till den mäktiga Oubanguifloden är naturen inte långt borta, norrut börjar savannen och söderut den ogenomträngliga regnskogen, gorillornas vidsträckta rike.

I stadskulturen lever de franska traditionerna kvar tillsammans med de afrikanska i en salig blandning och i den kulturella turbulens som uppstår finns mycket intressant att förkovra sig i. Vill man äta ute finns det möjlighet till både franskt och afrikanskt, en fin middag på restaurang eller grillat kött med starka kryddor i stånden på torget. Marknader finns det gott om; såväl för den som söker souvenirer eller den som vill ge sig in i de trånga gränderna på grönsakstorget och se hur man prutar "á l'africaine". Den sparsmakade trafikinformationen ger en hint om den afrikanska trafikmoralens första regel, "tutar du inte finns du inte". Här bör man inte ge sig ut utan guidning!

Stadens elnät försörjs av vattenkraft från en stor damm utanför staden. I detta område finns ett vattenfall (Chutes de Boali) som kan vara värt besök om man har tid över.

Bayanga
Bayanga är en sömnig stad/by vid stranden till den mäktiga Sanghafloden i södra delen av landet. Som sista utpost på kanten till det gröna hav som breder ut sig söderut har det kommit att bli litet centrum för dels den gryende turistnäring som riktar sig mot regnskogsparkerna i området, och dels för den växande träindustrin som omsätter en stor del av den lokala arbetskraften. Till största delen består staden av enkla hyddor med ett och annat cementhus i centrum. En del pygméer har valt att flytta in till staden och blivit bofasta, vilket lett till något av en kulturkrock mellan dem och den andra afrikanska kulturen. Fördomar och förutfattade meningar har gjort att denna blandning inte varit helt oproblematisk.

WWF projektet har ett hotell kallat "Doli Lodge" ("Elefanthotellet") vid stranden till Sanghafloden med relativt enkel standard, dock rent och fint med myggnät i rummen och tillhörande restaurang på en utbyggnad över floden. Härifrån är det inte långt ut till de platser där vandringarna i regnskogen utgår från. Det är också nära till pygmébyarna ute i skogen, dit man kan åka på besök. Härifrån finns även möjlighet att åka turer på floden med piroger (urholkade trädstammar), vilket ger tillfälle att se en annan sida av naturen.

Floden är en livsnerv i området runt Bayanga; både för befolkningen och djurlivet. Många i området lever på fiske och använder floden som transportled. Naturlivet runt vattnet är rikt. I floden finns flodhästar och krokodiler, och vattnet är även rikt på fisk, såsom nilaborre, tigerfisk och malar som kan bli uppåt en meter långa.

Folk
Centralafrikanska republikens fyra miljoner invånare samsas om en yta en och en halv gång så stor som Sverige. De flesta bor i den västra delen av landet, vilket lämnar den östra delen med savann och slätter praktiskt taget obebodd. Floderna i norr markerar gränserna mot Sudan och Tchad och här breder enorma slätter ut sig för att sedan övergå i relativt öppen
trädsavann där spridda skogsdungar med tätare undervegetation markerar
övergången till den sydliga regnskogen. Längst i söder utgör Oubanguifloden gränsen mot Demokratiska republiken Kongo.

Befolkningen består till stor del av Gbaya- och Bandastammar. Andra mindre folkgrupper finns också, och enligt en grov uppskattning talas ca 50 olika språk inom landets gränser. Franska är officiellt och administrativt språk, och med det klarar man sig på de flesta håll. Engelska är däremot inte gångbart. Till skillnad från många andra före detta kolonier i Afrika har Centralafrikanska republiken ett afrikanskt nationellt språk, sango. Detta talas i stort sett i hela landet och har på sina håll, framför allt i de större städerna, börjat tränga undan de lokala språken.

I den norra delen av landet är majoriteten av befolkningen muslimer, medan det i de centrala och södra delarna finns mer kristna. Vid sidan av dessa religioner lever många traditionella trosuppfattningar kvar.

De traditionella byarna är sällan stora och består på sin höjd av ett par till tre familjer boende i lövhyddor, till formen liknande nordliga iglos, byggda med de naturmaterial som finns i naturen runt om dem.
Att följa med dem ut i skogen under en dag är en lika lärorik som spännande upplevelse. De samlar i princip all sin föda och tillverkar alla sina redskap av det som skogen erbjuder. De har på detta sätt utvecklat ett positivt och hållbart samspel mellan människa och natur. Ska de t ex samla honung följer de bara honungsfågelns ivriga tjattrande för att nå fram till bina, något de sedan gengäldar med att ge fågeln dess beskärda del innan de lämnar platsen. Att se dem klättra upp i skyhöga träd utan varken karbinhakar eller rep för att komma åt det flytande guldet är en otrolig upplevelse.

Jakten bedrivs med armborst och pilbåge men idag är även skjutvapen vanliga. De kan även spänna upp långa nät mellan träden och sedan jaga in djuren i dem. De lever också av fiske och de ätbara växter som finns i skogen. Den starka muntliga tradition som utvecklats hos detta skriftlösa folk gör sig särskilt påmind i de ändlösa historierna och danserna runt lägereldarna på kvällarna. Den varma gemenskapen gör ett starkt intryck på alla som får tillfälle att besöka dem.

Klimat
Klimatet är skiftande från norr till söder men generellt uppdelat i regnperiod och torrperiod. Regnperioden varar från maj till september- oktober och är en tid av intensiva och återkommande skyfall. Eftersom vägarna i landet inte är asfalterade blir de i stort sett ofarbara under denna period. För att skydda de ömtåliga grusvägarna finns det på de större farlederna bemannade regnspärrar som stängs när det regnar. I regel hålls de även stängda i några timmar efter regnen.
Under denna blöta period växer sig gräset meterhögt på slätterna och i regnskogen är dagliga regnskurar mer regel än undantag. Temperaturen brukar ligga runt 25-30 grader men upplevs ofta som mer pga. den höga luftfuktigheten. Torrperioden i sin tur är mer intensiv i norr än i söder och innebär ofta en lång tid utan något regn alls. På slätterna rasar gräsbränderna och de karakteristiska torrtidsvindarna håller luften torr och hög. Temperaturen kan i norr gå upp mot 45 grader men i söder håller den sig som mest runt 30-35 grader.