Elefanten, det största nu levande landdäggdjuret, är omöjligt att ta miste på. Med sin massiva kropp, de stora öronen, de pelarliknande benen och den långa snabeln påminner den inte om någon annan djurart.

Under tidigt 1900-tal var antalet elefanter i Afrika mellan 5 och 10 miljoner, men en intensiv jakt under slutet av 1970-talet och 1980-talet har minskat antalet till mellan 500 000 och 750 000. Huvuddelen av dagens bestånd finns i olika typer av naturskyddsområden i det tropiska Afrika, mellan Sahara i norr och Zambezifloden i söder.

Hjorden
Elefanten är ett hjorddjur. Hanarna kan hålla ihop i mindre och tillfälliga tjurflockar, men de verkliga hjordarna består av honor och deras ungar. Hjorden leds av en äldre hona och består ofta av hennes systrar eller döttrar och deras ungar. Medlemmarna i hjorden är alltså nära släkt med varandra. Om hjorden växer bildar en grupp av de yngre honorna en egen hjord. Det innebär att också hjordar som delar vistelseområde ofta är släkt. Dessa hjordar håller kontakt med varandra med infraljud, en kommunikationsmetod som till slutet på 1980-talet var okänd för människan och har en räckvidd om ett antal kilometer. Normalt leds hjorden av den äldsta honan.

Unga hanar stöts ut ur moderns hjord när de blir könsmogna, och slår sig då ofta samman med en annan elefanthane, som antingen är betydligt äldre eller betydligt yngre. Resten av livet tillbringar elefanthanen i stort sett med att patrullera av sitt vistelseområde sökande efter parningsmottagliga honor. Honornas brunstperiod är bara några få dagar lång och infaller med mellan tre och nio års intervall. När den väl infaller, vilket honan signalerar med infraljud, skyndar hanarna i området till och får konkurrera med varandra om parningstillfället, som i regel tillfaller den största eller mest aggressiva hanen. Hanens förutsättningar för framgång ökas betydligt under ett normalt 2–3 månader långt brunsttillstånd som kallas musth. I detta tillstånd är hans aggressivitet förhöjd av en hög testosteronnivå, och brunstiga honor föredrar hanar i musth som partner.

Dräktig 22 månader
Efter en dräktighetstid om 22 månader föder honan en eller (mycket sällan) två ungar, som vid födseln väger ca 120 kg. Ungen diar i 3–4 år, men kan överleva på fast föda efter 2 år. Vid 6 års ålder har vikten nått 1 000 kg. En unghona blir könsmogen mellan 8 och 20 års ålder (i genomsnitt 10 år) och är som mest fruktsam mellan 25 och 45 års ålder. Vid ca 50 år upphör fortplantningsförmågan, då hennes roll helt övergår till att handla om sin avkommas och sin avkommas avkommas väl – som ledarhona använder hon sin långa erfarenhet för att hjälpa hjorden att bland annat hitta föda och vatten och undvika faror. Hanarna blir könsmogna vid 10–14 års ålder och tvingas då lämna barndomshjorden.

Öron, betar och snabel
Den stora och kompakta kroppen gör elefantens temperaturreglering svår, och den tillbringar gärna den hetaste tiden på dagen i skugga eller vatten. De stora öronen (upp till 3 m2) har ytligt liggande blodkärl, som gör att elefanten kan avge kroppsvärme genom att fläkta med öronen. Öronen används också att kommunicera med. Andra kommunikationsmetoder är ljud (som brummanden, trumpetanden och bölanden), kroppsställningar (med svansen, snabeln och öronen – en elefant som vänder sig mot dig och spänner ut öronen säger "håll dig undan") och infraljud.

Betarna, som genom tiderna har föranlett en intensiv jakt på elefanter, återfinns hos både hanar och honor. Det förekommer dock även djur helt utan betar. En stor gammal savannelefanthane kan ha betar som väger 60 kg styck – de största som har påträffats vägde ca 130 kg – medan honornas är betydligt mindre och i genomsnitt väger ca 10 kg. Skogselefanterna har mindre och smalare betar. Betarna är förlängda tänder i överkäken (tidigare led i elefantens evolutionskedja, t ex den sju miljoner år gamla Stegotetrabelodon, hade även betar i underkäken) och används t ex för att gräva efter rötter eller vatten, för att slita loss bark och som vapen.

Tappar tand efter tand
Elefanten har också sex stycken kindtänder per käkhalva, av vilka en i taget används att tugga med. När en tand är utsliten faller den ut, varpå nästa tas i bruk. När alla tänder har slitits ut dör den tandlösa elefanten. Det finns inga belägg för att den då skulle söka sig till en särskild elefantkyrkogård. Myten om sådana tros härröra från ansamlingar av elefantskelett som har hittats efter t ex en svår torka eller masslakt utförd av jägare. Däremot tycks elefanter besöka lämningarna efter döda hjordmedlemmar och kan reagera aggressivt om de blir störda där.

En elefant kan inte nå marken med munnen, utan använder i stället snabeln, som är en sammanväxning av överläppen och nosen, för att t ex plocka mat från marken eller dricka. Den dricker inte genom snabeln, utan suger upp vatten som den sedan sprutar in i munnen. Den kan även spruta vatten eller damm över kroppen för att skydda sig mot sol och hetta. Snabeln är på en och samma gång stark och delikat – med den kan elefanten både lyfta tunga objekt som trädstammar och plocka t ex löv eller fukter med snabeln. Snabeln kan även fungera som snorkel, och används till beröring i sociala sammanhang.

Elefanten och människan
En frisk vuxen elefant har tack vare sin storlek och sin hjord inga större fiender, annat än människan (ungar kan dock falla offer för de största rovdjuren). Trots att den förefaller loj, klok och fredlig ses den, tillsammans med flodhästen och den afrikanska buffeln, som ett av de farligaste däggdjuren i Afrika. Särskilt i områden där elefanten har kontakt med människan kan den ha erfarenheter som gör den extra aggressiv. Det sägs exempelvis gälla äldre elefanter i nationalparken Tsavo i Kenya som upplevde den hårda tjuvjakten för ett par årtionden sedan. Storleken gör elefanten svår att skydda sig mot om den väl blir aggressiv. Det går dock oftast att undvika upptäckt genom att hålla sig på läsidan om eller ur vindriktningen mot elefanten, som har bra luktsinne men sämre syn och hörsel.

Den afrikanska elefanten kan trots sin temperaturkänslighet och sitt behov av regelbunden tillgång till vatten leva i många olika slags natur- och klimattyper, från skog till öken, och har relativt lätt för att anpassa sig till nya miljöer. Men människan har jagat elefant i alla tider och tros ha utrotat flera tidigare elefantarter. Under 1900-talets slut pågick en intensiv jakt, föranledd av betarnas elfenben. I dag återfinns elefanter i stort sett bara i nationalparker och andra områden som skyddas väl och med vapenmakt. I östra Afrika har tjuvjakten hejdats, om än inte upphört helt. Befolkningstillväxten och jordbrukets utbredning innebär att elefantens förutsättningar för att leva utanför parkerna utan konflikter med människan gradvis minskar. Inom mindre parker finns också risken att för stora elefantbestånd i sitt födosökande välter träd och förstör annan vegetation i sådan omfattning att tillgången till tillräcklig föda försvinner permanent.

Den totala elefantpopulationen har minskat såpass mycket att den afrikanska elefanten är klassad som hotad art.

Elefanter på safari
Elefanter finns i de flesta parker som besöks på de paketresesafarier som säljs av svenska resebolag. Ett undantag är Lake Nakuru National Park, där elefanter saknas helt. I Masai Mara och Serengeti kan du räkna med att få se elefanter, som oftast förekommer där i allt från ental till hjordar om upp till 30–40 djur. I de bästa elefantparkerna, exempelvis Amboseli i Kenya och Tarangire i Tanzania, kan du få se större hjordar.