Tre underater av giraff förekommer i Östafrika. De skiljer sig huvudsakligen åt genom olika teckning och olika uppehållsområden.

(Resultat av modern forskning antyder att vissa underarter av giraff i själva verket borde betraktas som separata arter.)

Massajgiraff, nätgiraff respektive rothschildgiraff.

Massajgiraff
Den mest spridda giraffen är underarten massajgiraff, som förekommer i Tanzania och den södra halvan av Kenya. Den finns bland annat i parkerna Masai Mara och Serengeti.

Nätgiraff
Nätgiraffen finns i norra och östra Kenya, t ex i Samburuområdet. Den har skarpare kontraster i teckningen och en rödbrun grundfärg. Hybrider mellan nätgiraff och massajgiraff kan förekomma i centrala Kenya.

Rothschild giraffe
Lokalt förekommer även en tredje underart, rotschildgiraff eller baringogiraff, som förutom i västliga områden bortom safaristråken bara förekommer i Lake Nakurus nationalpark i Kenya, där en liten grupp rotschildgiraffer introducerades i slutet på 1970-talet.

I det övriga Afrika förekommer flera andra underarter.

Giraff i närbild äter på en taggig akacia.

Giraffer i grupp
Girafferna lever i lösa grupper vars sammansättning ständigt förändras. Honor sluter sig samman i tillfälliga grupper för att få bättre skydd mot rovdjur. De mest dominanta tjurarna patrullerar kärnområdena inom sina vistelseområden i jakt på parningsvilliga kor, och lever därmed på ständigt rörlig fot och så gott som ensamma, annat än när de slår följe med en ko som är på väg att komma i brunst.

Giraffens långa hals
Giraffen har liksom alla däggdjur sju halskotor, som i giraffens fall är kraftigt förlängda. Halsen hålls uppe av kraftiga muskler, som är fästa i de förstorade bröstkotor som ger den tydliga puckeln på manken. För att klara av blodtrycksförändringar som uppstår när giraffen höjer och sänker huvudet har den elastiska blodkärl och klaffsystem i halsens vener.

Syftet med giraffens lång hals sägs ofta vara att den ska kunna nå föda som andra djurarter inte når. För detta ändamål är halsen dock överdrivet lång. En annan förklaring som har vunnit mark på senare år är att hanar med lång hals ett försprång gentemot hanar med kortare hals i strider om rang och parningstillfällen. Striderna sker genom en form av halsbrottning, som ser relativt mild ut men kan leda till brutna skallben och nackar.

En bra utkik
Giraffens hörsel är känslig, men det råder skilda meningar om hur välutvecklat luktsinnet är. Dess främsta sinne är dock synen. Från sin höga höjd håller den mycket god uppsikt över terrängen omkring, och antiloper och zebror uppehåller sig gärna i giraffens närhet, då den tidigt upptäcker faror.

Varje individ har ett unikt teckningsmönster, som behålls oförändrat livet ut, även om färgen mörknar med åren. Olika underarter har olika teckning. Rotschildgiraffen är tämligen lik massajgiraffen, medan nätgiraffen särskiljer sig genom sin teckning med rödbruna fält avgränsade av skarpa ljusa linjer.

Två giraffhanar slåss med huvuden och halsar som vapen.

Matvanor
Giraffen är en idisslande bladätare som koncentrerar sig på de mest näringsrika växtdelarna och därmed har ett födointag på mindre än hälften av en typisk bladätares. En vuxen tjur äter ca 65 kg färsk vegetation per dygn, en ko ca 58 kg. Kon ägnar 55 % av dygnet åt att äta, tjuren 45 %. Den äter blad och skott, blommor, frön och frukter, men kan i nödfall även äta gräs, vilket den då gör liggande. Giraffen har en halvmeterlång tunga till hjälp för att plocka blad och skott från taggiga grenar och kvistar.

Under regnperioderna, då det finns gott om föda, lever girafferna utspridda, medan de under torrperioderna samlas i områden med tillgång på högkvalitativ föda, exempelvis längs floder, där det året om finns färska blad och skott.

Giraffen kan klara sig ett antal dagar utan att dricka, men föredrar att dricka regelbundet och går långa sträckor för att nå vatten. För att nå ned till vattnet särar den brett på frambenen, och är i den ställningen betydligt mer försvarslös än normalt.

Giraffens fiender
Giraffen har färre fiender än de mindre hovdjuren, men går inte helt säker. Kalvarna väger omkring 75 kg och är ca 1,75 m höga när de föds, men växer extremt snabbt och fördubblas i höjd under det första levnadsåret. Fram till ca tre månaders ålder kan de dock tas av hyenor, leoparder och afrikanska vildhundar, och äldre kalvar kan tas av lejon. En grupp lejon kan tillsammans fälla ensamma vuxna djur. Det är dock ingen ofarlig jakt för lejonen, då en vuxen giraff kan döda ett lejon med en enda spark med frambenen och de tallriksstora hovarna.

Giraffen jagas av människan för köttets skull. Dessutom använder vissa stammar svanstaglet till bland annat smycken. Liksom de flesta andra stora djurarter förekommer giraffen numera främst i parker och andra naturskyddsområden där den är fredad.

Närbild av massajgiraffens teckning.

Giraffer på safari
Det finns gott om giraffer i safariområdena i Kenya och Tanzania, så du kan kallt räkna med att få se en hel del giraffer om du åker på safari. På den populära safarirutten Samburu–Lake Nakuru–Masai Mara i Kenya kan du få se både nätgiraff, rotschildgiraff och massajgiraff. I Tanzania kan du bara räkna med massajgiraff.