I det afrikanska landskapet finns, precis som i det svenska, en mängd olika naturtyper. Höjden över havet, jordmånen, nederbörden, närheten till vattendrag m m avgör vilken typ av växtlighet som klarar sig bäst på en given plats. På den här sidan beskrivs några av naturtyperna som du kan träffa på under en safari eller i safarilitteraturen.

Förenklat kan den orörda (till skillnad från den uppodlade eller boskapsbetade) naturen i safariländerna delas upp i regnskog, savann och halvöken/öken. Där det regnar mycket växer regnskog. Där det regnar lite råder halvöken-/ökenmiljö. Däremellan är det savann.

Utöver dessa grundmiljöer finns många andra, exempelvis bergsmiljöer med olika typer av natur på olika höjder och på vind- respektive vindsidan, kustmiljöer med stränder, palmer eller mangrove, och våtmarksmiljöer. Naturtyperna åtskiljs sällan av skarpa gränser, utan normalt av övergångszoner med blandmiljöer.

Djurens vistelsemiljöer
Många djurarter är mer eller mindre specialiserade för att leva i en viss naturtyp. Flodhästen är ett tydligt exempel. Den behöver vatten i form av en flod, en sjö eller ett vattenhål att krypa ned i för att hålla sig undan solen under dagarna, liksom tillgång till gräs uppe på land, dit den kan gå och beta på natten. Saknas endera i ett område går det inte att träffa på flodhästar där.

Andra djurarter är mer flexibla och klarar sig i många olika naturtyper, t ex elefanten och leoparden, som båda förekommer i de mest skiftande miljöer.

Naturtypen som en djurart lever i kan också ha format artens beteende. Arter som äter gräs håller till i mer öppen terräng, lever ofta i flock och har flykt som främsta reaktion mot faror. Arter som äter blad håller till där det finns buskar och träd, dvs mer vegetationstät natur. De lever ofta ensamma eller i mindre grupper, och inte sällan gömmer de sig när de anar fara. Dessa arter är ofta också mer revirhävdande än de som lever i öppen miljö och är därmed inte sällan mer aggressiva. Ett exempel på detta är noshörningarna: den vita noshörningen äter gräs, lever i grupper och är förhållandevis mild till sinnet, medan den svarta noshörningen äter blad, är ensamlevande och är mer aggressiv.

Om du besöker en större park, t ex Serengeti eller Masai Mara, inom vilken det finns en mängd olika naturtyper, får du söka olika djurarter på olika ställen. De gräsätande zebrorna och gnuerna hittar du ute på slätten, medan giraffen, som äter mycket knoppar från vedartade växter, hittas där det finns buskar och träd. Gröna markattor håller helst till nära vatten, medan den blå markattan förekommer i vegetation med slutet lövtak och tillgång till frukter – i skog. Ett typiskt foto av en leopard visar katten liggande på en kraftig horisontell trädgren, vilket också är en vanlig plats att hitta den på. I en savannpark med huvudsakligen öppen natur finns den rätta typen av träden längs floderna, så det rätta stället att söka leopard på är längs dessa. Och för att hitta flodhästarna måste du leta i själva floden.

Människan påverkar naturen, vilket får följder för djurlivet. Kring staden Arusha i norra Tanzania ligger exempelvis stora områden med vad som säkert varit goda betesmarker för djur en gång i tiden, men som nu är fullkomligt sönderbetade av människans boskap. Bara få vilda djur förekommer där. På andra håll röjs skog för att ge plats för åkrar, med följden att de skogslevande djurarterna trängs undan.

Savann
Termen "savann" används ofta ganska oprecist som beteckning på landskapet där de afrikanska djuren håller till. I sin grundform är naturtypen savann en tropisk öppen gräsmark med spridd växtlighet i form av träd eller buskar, och med nederbörd i spannet mellan öknens och regnskogens (200–1 500). Också jordmånen spelar in, liksom avbetning och bränder. Klimatet är varmt och i huvudsak torrt, med regn som till största delen faller under en eller två kortare regnperioder om året.

Akaciesavann
Akaciesavannen i östra Afrika känns igen från många naturdokumentärer på TV. De öppna gräsmarkerna dominerar, och bryts av dungar av paraplyakacior eller andra akacior på ställen med mer fukt under markytan, t ex längs flodfåror. Andra trädslag kan lagra vatten och därmed förekomma i torrare miljöer. Baobabträdet är ett sådant, och förekommer i antal i torra Tarangire i Tanzania.

Grässavann
I södra Serengeti i Tanzania ligger grässavann utan knappt ett enda buske eller ett enda träd. Där har de närbelägna vulkanerna skapat ett kompakt lager av blandad aska och lava, s k tuff, som de vedartade växterna inte trivs på, medan gräset klarar sig med det tunna, ytliga jordlagret.

Trädsavann
Trädsavann och busksavann har tätare vegetation i form av vedartade växter, men är glesare och torrare än skog och har marktäckning som domineras av gräs.

I safarilitteraturen förekommer ofta naturslagsuttrycken miombo och mopane, som betecknar två olika typer av trädsavann (eller woodland) i centrala och södra Afrika. Miombo (som täcker stora delar av Zambia och Zimbabwe) är nederbördsrik (900–1 500 mm), med lövfällande och ofta tjockbarkade träd, med Brachystegia som dominerande släkte. Trädkronorna bildar ofta ett tak, och gräset växer högt (upp till 3,5 m) under regnperioderna. Mopane är torrare (300–900 mm), med meterhöga gräs, och förekommer från centrala Zambia västerut till Angola och söderut till Sydafrika. Namnet kommer från det afrikanska trädet Colophospermums mopane, som trivs bäst i varma och torra områden upp till 1 200 möh.

Regnskog
Den tropiska regnskogen är en låglandsskog belägen vid ekvatorn. Skogen har en årsnederbörd på 1 500 m m eller mer, tämligen jämnt fördelad över året. Den saknar regn- eller torrperioder. Träden är höga, trädkronorna bildar ett tak, och undervegetationen i orörd skog är gles. I Östafrika förekommer regnskog i stort sett bara i västra Uganda.

Bergskog
Bergskogen påminner om regnskog, men är lägre, har mindre löv och trivs i svalare bergsmiljöer där dimma och moln bidrar med fukt. Skogen förekommer från ca 1 500 meters höjd, och är ofta åretruntgrön på vindsidan om berget och lövfällande på läsidan. Ett exempel på det senare är Ngorongorobergen i Tanzania, där vegetationen på den östra vindsidan har en helt annan karaktär än den västra läsidan.

Ovanför trädgränsen övergår bergskogen i olika typer av öppen bergsnatur, som skiftar beroende på fukt och andra förutsättningar. Makrovegetation som exempelvis jättelobelia förekommer på högre höjd på bergen kring ekvatorn (t ex Mount Kenya och Kilimanjaro), medan öppna gräsmarker förekommer i torrare bergsområden.

Bergskogar är inte sällan vistelseomåden för endemiska (dvs strikt lokalt förekommande) djur- och växtarter, som har isolerats av kringliggande icke-bergskogsområden och därmed kunnat utvecklas längs egna vägar. Ett exempel på en sådan djurart är en apa, höglandsmangaben (Rungwecebus kipunji), som nyligen upptäcktes i högländerna i södra Tanzania och som inte bara en ny art, utan tillhör ett nytt släkte. Apan finns ingen annanstans än i detta område.

Galleriskog
Galleriskog är skog kring och längs vattendrag i områden som i övrigt saknar skog. Ett vanligt galleriskogsträd är den höga gulbarkade akacian. Förr kallades den feberträd, då den kopplades samman med att många insjuknade i feber i områden där trädet förekom. I själva verket var det myggor som spred febersjukdomar som malaria och gula febern – liksom trädet trivs myggor nära vatten.

Grundvattenskog
I t ex nationalparken Lake Manyara i Tanzania finns högväxt och regnskogsliknande skog som inte är beroende av nederbörd eller dimma/moln, utan har god tillgång till vatten i form av ett lokalt riktligt och ytligt grundvatten.

Trädgårdar
I trädgårdarna i och kring de östafrikanska städerna, liksom på mer anlagda lodger, syns sällan särskilt många djur, möjligen en eller annan markatta. I denna miljö erbjuder dock själva växtligheten upplevelser, och vi från norr komna besökare kan ofta sucka över de enorma bamburuggarna, avokado- och mangoträden, och blomsterprakten som vi möjligen kan få en glimt av i pygméstorlek hemma på fönsterbrädan.