Däggdjur i Östafrika
Djurlivet i östra Afrika är mycket rikt. Djurarterna är många, liksom antalet individer. De största koncentrationerna av däggdjur finns i parkerna, dvs i naturskyddade områden. Djuren är vilda och fria att gå vart de vill, även att lämna parken, vilket vissa djur gör periodvis, t ex för att hitta vatten under torka.

Parkerna som de svenska resebolagen arrangerar safariresor till hör till de mest djurrika och djursäkra. Du bör se mycket djur om du åker på en sådan safari.

Parker i Kenya
Parker i Tanzania

Afrikanska elefanter.

30–40 slags stora däggdjur
Det förekommer drygt 300 arter och underarter av däggdjur i Kenya och Tanzania. Av dessa är hälften mindre djur, som fladdermöss, gnagare och näbbmöss. Resten av däggdjuren omfattar storviltet elefant, buffel, noshörning, flodhäst, zebra och giraff, och därtill i grova drag 70 slags antilopartade hovdjur, 50 rovdjur och 40 primater, dvs apor och halvapor. Alla dessa djurarter lever dock inte i samma typ av miljö, utan är fördelade på många olika biotoper på olika håll i Östafrika.

De flesta safarier är fokuserade på savannmiljön, vilket innebär att möjligheterna att se t ex skogslevande arter (exempelvis de flesta dykarantiloper och de flesta apor) är små. På en normal safari har du chans att se 30–40 slags större däggdjur, bland dem lejon, elefanter, flodhästar, giraffer, olika slags antiloper, gaseller, geparder, bufflar, vårtsvin och vissa apor. Exakt vad du får se beror på vilka djur som råkar finnas längs din väg när du är ute och djurspanar, liksom naturligtvis vilka arter som förekommer i parkerna som du besöker.

Artlista: Däggdjur

Spana efter däggdjur
Däggdjuren är i regel mest aktiva under morgon- och kvällstimmarna, om de inte är enbart nattaktiva. Därför görs de flesta game drives – djurskådningsturer ute i bushen – på morgonen eller kvällen. Därmed inte sagt att djurskådning mitt på dagen är meningslös. Däremot är det mindre aktivitet bland djuren, och exempelvis kattdjuren ligger ofta och vilar och kan vara svårare att hitta.

De nattaktiva djuren är knepiga att få se, eftersom game drives nattetid i regel inte är tillåtna i parkerna. Det händer dock att sådana djur visar sig på lodgen eller tältcampen, så du kan ha turen att även få se nattaktiva arter som t ex genetter. Från lodger och tältcamper som ligger utanför parkerna, och som därmed inte lyder under parkreglerna, arrangeras inte sällan game drives nattetid.

Komma nära djuren
Du får gott om bra tillfällen att fotografera djur. Vissa arter, t ex buskbockar, är dock skygga och svåra att komma i närheten av. Andra arter, t ex lejon och elefanter, kan du komma så nära att du i princip skulle kunna gå ur fordonet och klappa dem (men gör det inte, då det rör sig om vilda djur som det kan innebära livsfara att närma sig).

Mer om kameror

Djuren på den här sidan
Nedan hittar du korta beskrivningar av och bilder på ett antal av de vanligaste safaridjurarterna, av vilka de flesta finns i många olika parker. Du har god chans att se de flesta av dem på en safari.

Ett lejonpar äter på en fälld zebra.

Rovdjur
Rovdjuren tillhör en ordning bland däggdjuren som härstammar från köttätare. Flertalet av dagens rovdjursarter äter fortfarande kött, inklusive andra däggdjur, men vissa arter har utvecklat nya födovanor. Exempelvis äter jättepandan, som tillhör rovdjuren och lever i östra Asien, främst bambu.

De afrikanska rovdjuren tillhör sex olika familjer (på andra håll i världen finns ytterligare två): kattdjur (lejon, leopard, gepard m m), hunddjur (schakaler, afrikansk vildhund m m), hyenadjur (hyenor, jordvarg), mårddjur (honungsgrävling, uttrar m m), viverrider (genetter, sibetkatt) och herpestider (manguster).

Kattdjur
Många safariresenärer tycker att rovdjuren, i synnerhet kattdjuren, är extra spännande att se. Det största landrovdjuret i Afrika är lejonet, som du har mycket goda chanser att få se i Serengeti, Ngorongorokratern och Masai Mara. I dessa parker är det inte ovanligt att också få se ett annat kattdjur, geparden. Där finns även leoparder, även om dessa främst är aktiva om natten och inte blir sedda lika ofta. Bäst chans på leopard har du i regel i Serengeti i Tanzania.

Förutom dessa tre större kattdjur finns ett par mindre arter, av vilka servalen är den vanligaste. Du har bäst chanser att få se den i parkerna ovan, men servalen är inte bara liten och svår att upptäcka utan därtill också skygg. Afrikansk vildkatt, karakal och afrikansk guldkatt är andra mindre kattdjursarter som förekommer i Östafrika, men de ses sällan.

Hunddjur
Bland hunddjuren i Kenya och Tanzania finns schakaler, öronhund och afrikansk vildhund. Den senare är sällsynt och ses regelbundet främst i parker som Mikumi, Selous och Ruaha i södra Tanzania, men observeras emellanåt också på andra håll. Öronhunden är liten, och dess folkskygga beteende gör att den inte observeras så ofta. Schakaler ses dock inte sällan.

Hyenadjur
Hyenorna har lite drag av hund över sig, men är inga hunddjur utan tillhör en egen rovdjursfamilj. Den fläckiga hyenan är den näst största rovdjursarten i Afrika (lejonet är den största), och även om hyenor ofta dyker upp vid djurkadaver är de inte oävna jägare.

Andra rovdjur
Bland de övriga rovdjuren finns genetter, honungsgrävling med flera, men många av dessa arter är nattaktiva och ses därför sällan. De flesta mangustarter är dock dagaktiva och många safariresenärer får se två, tre eller kanske fyra olika arter. Den mest kända mangustarten är troligen surikaten, men den förekommer inte i Östafrika. Där finns dock zebramangusten som påminner mycket om surikaten i fråga om beteendet.

Om du besöker Serengeti i Tanzania eller Masai Mara i Kenya har du mycket goda chanser att se lejon – vi har aldrig varit där utan att se lejon. Dessa parker är de båda ländernas bästa kattdjursparker. Också Ngorongorokratern i Tanzania är ett bra ställe att se lejon. Lejonet är det största landrovdjuret i Afrika och lever i flockar som kan variera mycket i storlek. En vanlig flockstorlek är två hanar, fyra eller fem honor samt ungar. Mindre flockar förekommer också, liksom avsevärt större sådana – flockar om fler än 30 individer har observerats. Lejonen jagar främst på natten, då de kan använda sitt goda mörkerseende för att få ett övertag gentemot bytesdjuren.

Under perioder då tillgången på bytesdjur är god brukar lejonen i högre utsträckning vara aktiva på dagen, vilket ökar dina chanser att få se dem i aktion. Lejonjakter under dagtid är ganska vanliga i Ngorongorokratern. Räkna dock inte med att få se lejonen jaga och fälla byten – de gör det stup i ett på naturdokumentärerna på teve, men ganska sällan i verkligheten, så dina chanser att vara på plats just när det händer är små. Då har du större chans att se lejon äta av byten som de redan har fällt.

Lejonet är en av arterna som ingår i big five.

Bra lejonparker: Serengeti (Tz) och Ngorongoro (Tz) Masai Mara (Ke). Lejon finns även i många andra parker.

Mer om lejon

Leoparder är inte sällsynta, men de har skygga vanor och ses därför inte så ofta. Det är dock inte orealistiskt att hoppas på att få se en leopard under en safari, under förutsättning att du besöker parker där dessa katter brukar observeras regelbundet. Förvänta dig inte att få se många, utan var nöjd om du får se en. Honorna ses ibland med ungar, men annars lever leoparderna ensamma. De är aktiva på nätterna, då de jagar mindre och medelstora bytesdjur, ofta antiloper som rörbockar. Leoparden jagar genom att smyga sig mycket nära inpå sitt bytesdjur, innan den slutligen gör en kort rusning för att fälla bytet.

På dagarna vilar leoparden oftast uppe i ett träd eller på någon klippa och är svåra att upptäcka. Den lever heller inte i flock som lejonen, utan är solitär och kan gömma sig väl.

Leoparden är näst lejonet det största kattdjuret i Afrika. Den är tecknad med en blandning av fläckar och rosetter, men enstaka leoparder blir helsvarta på grund av en pigmentförändring. Det som ibland kallas svart panter är i själva verket en sådan svart leopard (eller en svart jaguar, som förekommer i Sydamerika).

Leoparden är en av arterna som ingår i big five.

Bra leopardparker: Serengeti (Tz) och Lake Nakuru (Ke). Finns även i många andra parker.

Mer om leoparder

Geparden är världens snabbaste sprinterlöpare, med en maxfart på 110 km/tim. Hastigheten är gepardens främsta vapen när den jagar sina huvudbyten, som är gaseller och mindre antiloper. Jaktmarkerna är i regel öppna gräsmarker och glest trädbeväxt savann. Geparden är mindre än både leoparden och lejonet, och jagar till skillnad från dem i dagsljus. Det innebär att geparden är som mest aktiv under den tid på dygnet då den mesta djurskådning sker. Därför ses den ganska ofta trots att antalet geparder inte är så stort. En nackdel med att jaga på dagen är att fällda byten snabbt kan upptäckas av gamar, som i sin tur kan locka större rovdjur till platsen, till exempel lejon och hyenor.

Geparden är oftast ensamlevande, men det är inte helt ovanligt att se både två och tre stycken tillsammans. Ofta rör det sig då om unga vuxna syskon. Geparderna rör sig öppet i gräsmarker och kan ibland ses ligga på klippor eller i skuggan under buskar eller träd. De klättrar dåligt och ses därför bara sällan uppe i träd.

Bra gepardparker: Serengeti (Tz) och Masai Mara (Ke). Ses inte sällan i Ngorongorokratern (Tz). Finns även i många andra parker.

Mer om geparder

Servalen är det vanligaste av de mindre kattdjur som förekommer i Östafrika (de övriga är afrikansk vildkatt, karakal och afrikansk guldkatt). Den är betydligt mindre än lejonet, leoparden och geparden, med en maxvikt på knappt 20 kg. Servalen är skygg, vilket tillsammans med den måttliga storleken gör att den är svår att upptäcka. Den uppehåller sig främst i gräsmarker, där den använder sin goda hörsel för att lokalisera gnagare och andra smådjur, som liksom fåglar hör till huvudbytena. Bra servalparker: Serengeti (Tz) och Masai Mara (Ke). Finns även i många andra parker.

Den fläckiga hyenan är aktiv både på dagen och natten och förekommer i de flesta parker. Inte sällan hörs dess karakteristiska whooop, som är ett kontaktläte, om nätterna. Ett annat läte är ett ansträngt fnittrande, som hörs från uppjagade hyenor, exempelvis när de slåss om mat kring ett byte. Detta läte är grunden till smeknamnet "skrattande hyena". Men det rör sig alltså inte alls om något skratt.

Hyenor lever i grupper som kallas klaner och som har fasta uppehållsområden. Klanerna leds av dominanta honor, och honorna har generellt sett högre rang i klanen än hanarna.

Vissa safariresenärer betraktar hyenor som otäcka asätare, men hyenorna är faktiskt duktiga jägare som kan fälla stora byten och som bygger sin jakt på uthållighet snarare än på fart. De äter förvisso as, men det gör även andra stora rovdjur som lejon och leoparder. Hyenan har mycket starka käkar och kan både knäcka och smälta ben, vilket inga av de andra stora rovdjuren kan.

Bra hyenaparker: Serengeti (Tz) och Masai Mara (Ke). Finns även i många andra parker.

Schakalerna är ganska små hunddjur som blir upp till 50 cm i mankhöjd och drygt 15 kg tunga. Tre olika schakalarter förekommer i östra Afrika: svartryggad schakal, guldschakal och strimmig schakal. Av dessa är den förstnämnda vanligast, medan den sistnämnda främst är nattaktiv och ovanligast. De svartryggade schakalerna ses ofta i par bestående av en hane och en hona som håller ihop hela livet. Ibland har de sällskap av ett tredje djur, som är en fullvuxen unge till paret. Ungen stannar en tid hos föräldrarna och hjälper dem föda upp nästa kull. Schakalen jagar små däggdjur, fåglar och reptiler, och kan också äta frukt. Ofta dyker den upp kring as och ses inte sällan vänta i bakgrunden medan större rovdjur som har fällt byten äter klart.

Svartryggad schakal. Guldschakal.

Öronhund
Öronhunden är en typ av räv och hör därmed till hunddjuren. Den är liten och skygg, varför det inte är så vanligt att se den. Den har ett mycket typiskt utseende med enorma öron, som den använder för att lokalisera termiter, som är dess huvudföda.

Bra öronhundparker: Serengeti (Tz) och Masai Mara (Ke). Finns även i många andra parker.

Det finns fler än tio olika mangustarter i östra Afrika, men de flesta har begränsad utbredning. Tre arter ses regelbundet på safarier. Zebramangusten uppträder i flockar om 20 eller fler individer, som oftast ses springa omkring på marken och söka termiter, larver och andra småkryp som utgör huvudfödan. Dvärgmangusten, som är Afrikas minsta rovdjur, har liknande vanor. Vesslemangusten är solitär och därmed svårare att upptäcka. Oftast ser man den när den springer över vägen framför bilen med svanstippen i en böj upp i luften. En fjärde art, vitsvansmangusten, är också solitär och därtill nattaktiv, vilket gör den extra svår att se. Den går dock att se nattetid på vissa lodger. Den är ganska stor och känns igen på den vita svansen.

Zebramangust. Dvärgmangust.

Bra mangustparker: Serengeti (Tz), Tarangire (Tz) och Masai Mara (Ke). Finns även i många andra parker.

Genett
Genetten är ett nattaktivt djur och är därmed inte lätt att få se. Den håller främst till uppe i träden, men jagar även på marken. Bytesdjuren är insekter och smådjur, t ex småreptiler och gnagare. Det finns ett par olika genettarter i östra Afrika, som alla är ganska lika varandra. Genetten är på många sätt kattlik och omtalas ibland som en sorts halvkatt, men det är inte korrekt – den är inget kattdjur, utan närmare släkt med bl a manguster.

Bra genettparker: Du kan få se genetter kvällstid vid vissa lodger, till exempel Ndutu Safari Lodge i Ngorongoro Conservation Area (Tz), Seronera Wildlife Lodge i Serengeti (Tz) och Samburu Game Lodge i Samburu (Ke).

Hovdjur
Till hovdjuren hör inte bara de många antiloparterna, zebrorna och gasellerna, utan också de riktigt stora djuren – elefanter, flodhästar, noshörningar, giraffer och bufflar. Andra hovdjur är t ex svin och klippgrävlingar.

Bland hovdjuren återfinns Afrikas farligaste däggdjur (lejonen är inte farligast). Den afrikanska buffeln, flodhästen och elefanten är de däggdjursarter som skördar flest liv.

Migrationen – den stora vandringen
Ett av Afrikas mest spektakulära djurskådespel är migrationen, som framförs av gnuer och zebror som i en årlig cykel och i enorma antal vandrar mellan olika slättområden i jakt på bete. Under hösten befinner sig de största hjordarna normalt i Masai Mara i Kenya, och september/oktober är därmed ofta en mycket bra tid att besöka parken. Under resten av året finns hjordarna i olika delar av Serengeti i Tanzania, där gnuerna får sina kalvar under en koncentrerad period kring februari. Då är rovdjuren på alerten, vilket gör denna tid till den allra bästa att besöka parken. Även andra hovdjursarter gör liknande vandringar, om än inte i lika stora antal och inte lika långa.

Mer om migrationen

Primitiva hovdjur
Till den här äldsta ordningen hör ett av de typiska östafrikanska djuren: elefanten.

Afrikansk elefant
Alla vet nog hur elefanter ser ut och vill gärna se dem på safarin. Chanserna att göra det är mycket goda, eftersom elefanter finns i många parker. Hanar, som blir betydligt större än honorna, kan väga upp till sex ton och kan behöva sätta i sig upp till 250–300 kilo mat och 200–300 liter vatten per dag. Honornas vikt når som mest upp till fyra ton.

Honorna och ungarna lever i hjordar som leds av en matriark, som i regel är hjordens äldsta hona. Hjorden förflyttar sig över stora områden för att ha bästa möjliga tillgång till mat och vatten. Hanarna lever ensamma, men ansluter sig till honorna när någon av honorna med hjälp av infraljud signalerar att hon är brunstig.

Elefantstammen blev hårt ansatt av tjuvskyttar under 1970- och 1980-talen, men i dag har tjuvjakten i Tanzania och Kenya begränsats kraftigt. Ett problem som dock består är att elefanterna i många parker är fler än vad naturen tål. Elefanterna drar ned och förstör träd och buskar i sådan takt att återväxten inte hinner med.

Elefanten är en av arterna som ingår i big five.

Bra elefantparker: Amboseli (Ke) och Tarangire (Tz). Finns i många parker, dock inte i bl a Nairobis nationalpark (Ke) eller Lake Nakuru (Ke).

Mer om elefanter

Klippgrävlingar
Till den här ordningen hör omkring tio olika klippgrävlingsarter. De brukar kallas elefantens närmaste släktingar och räknades förr till samma ordning som den.

Klippgrävling
Den lilla klippgrävlingen (som förr kallades klippdass) är lustigt nog en av elefantens närmaste släktingar. Du kan ofta se den när den ligger på klippor eller stenhällar och solar sig. Inte sällan syns den också i träden, där den kan klättra omkring på förvånansvärt klena grenar. Klippgrävlingen är gräs- och bladätare och lever i kolonier om 5–25 djur, som leds av en revirhållande hane.

Bra klippgrävlingsparker: Finns i många parker.

Uddatåiga hovdjur
Till den här ordningen hör zebror (en tå per fot) och noshörningar (tre tår). Ingen av dem är idisslare.

Det finns två slags noshörningar i östra Afrika: vit respektive svart, eller trubbnoshörning respektive spetsnoshörning. Båda är dock grå till färgen och ganska lika, även om den vita är större. Den vita noshörningen äter gräs och uppträder i mindre grupper i öppen terräng, medan den svarta är bladätare som främst ses ensam i lite tätare vegetation. Båda arterna är sällsynta till följd av tidigare okontrollerad jakt och tjuvjakt. Deras horn har använts i traditionell asiatisk medicin och till dolkhandtag i Jemen och Oman. Som en följd av detta saknar de flesta av dagens parker noshörningar, och i parkerna där de förekommer är de ganska fåtaliga. Noshörning är en av arterna som ingår i big five.

Svart noshörning/spetsnoshörning. Vit noshörning/trubbnoshörning.

Lake Nakuru är ett särskilt skyddsområde för noshörning och är en av få parker i Östafrika som är inhägnad med elstängsel. Noshörning förekommer i små antal även i vissa andra parker, exempelvis i Serengeti (Tz) och Masai Mara (Ke).

Vanlig zebra
Den vanliga zebran, som också kallas stäppzebra, lever i hjordar i savannområdena i södra Kenya och i Tanzania. Den beblandar sig ofta med gnuer och deltar i gnuernas årliga vandring, den s k migrationen. Zebran är vanlig och finns i de flesta savannparker. Varje individ har ett unikt randmönster. Varför är zebran då randig? Det finns många teorier, men den mest moderna tesen är att ränderna förstärker flocksammanhållningen. Zebran får kickar av att se ränder och söker sig därför till andra zebror.

Zebran är gräsätare och uppträder liksom de flesta andra sådana främst i gräsmarker, dvs i öppen mark. Den lever i små familjegrupper om en hingst, en handfull ston och de senares föl. Också när zebrorna uppträder i stora hjordar upprätthålls familjegrupperna inom hjorden.

Bra zebraparker: Masai Mara (Ke) och Serengeti (Tz), i båda fallen vid rätt tid på året – se sidan Migrationen. Finns även i många andra parker.

Mer om zebror

Grevyzebra
Grevyzebran finns i mellersta och norra Kenya, där den helt ersätter den vanliga zebran. Frånsett att den är mer åsnelik till kroppsformen än den vanliga zebran har den också mycket smalare ränder. Den lever i mindre grupper än den vanliga zebran.

Bra grevyzebraparker: Samburu, Buffalo Springs och Shaba (Ke). Grevyzebra finns även i vissa av de privata reservaten på Laikipiaplatån (Ke).

Partåiga hovdjur
Till den här ordningen hör de flesta hovdjur, t ex antiloper, svin och giraff. Vårt svenska rådjur, älgar, kor och grisar hör också hit. De flesta arter i ordningen är idisslare.

Flodhäst
Flodhästen ses alltid i eller nära vattendrag, där den tillbringar i stort sett hela dagen i vattnet. Den har en känslig hud, som annars skulle torka ut i solen. På nätterna går den upp på land för att beta gräs.

Flodhästar är aggressiva och farliga. Det är klokt att undvika dem under båtfärder och att hålla sig borta från strandområden där flodhästar kan hålla till när det är mörkt.

Bra flodhästparker: Lake Naivasha (Ke) och Serengeti (Tz). Finns i många andra parker.

Vårtsvin
Vårtsvinen finns i de flesta parker, ofta i små familjegrupper. De är växtätare som är bra på att hitta föda även i till synes magra områden. Vårtsvinen ser ganska roliga ut när de förflyttar sig, i synnerhet i grupp – de springer alla med svansen pekande rätt i vädret. De är dock alls inte att leka med. Betarna är vassa och kan skada ett angripande rovdjur svårt.

Bra vårtsvinsparker: Finns i många parker.

Afrikansk buffel
Den afrikanska buffeln ser rätt loj och beskedlig ut där den står, men kan bli aggressiv vid fara. Om flocken hotas skyddas kalvar och äldre djur genom att de övriga sluter sig i ring kring dem eller tillsammans stormar emot angriparen. Trots sina horn och sin storlek går buffeln inte helt säker – den kan bli fälld om en grupp lejon lyckas skilja den från hjorden. Äldre hanar lämnar ofta hjorden för att leva på egen hand och slutar då inte sällan sin tid som lejonbyten.

Den afrikanska buffeln är en av arterna som ingår i big five.

Bra buffelparker: Buffel kan ses i många parker. Katavi (Tz) är känd för sina stora buffelhjordar.

Eland
Elandantilopen är den största antiloparten och kan väga upp till 900 kg. Den tillhör skruvhornsantiloperna, som är nära släkt med bland annat den afrikanska buffeln och våra svenska kor. Den lever på öppen savann och grässlätter. I östra Afrika finns bara en art, vanlig eland, medan det i länderna västerut finns ytterligare en art, jätteeland.

Hanen har i regel en mörkare, gråbrun färg, medan honan är något mindre och ljusare brun. Båda har horn, som är skruvade.

Bra elandparker: Eland kan ses i många parker, men förekommer i små antal.

Girafferna i hela Afrika har setts som olika underarter av en och samma art som har skilt sig åt främst i fråga om teckningen. Modern forskning antyder dock att vissa av underarterna i själva verket är separata arter. Det finns tre underarter/arter av giraff i östra Afrika: massajgiraff, nätgiraff och rotschildgiraff. Massajgiraffen är den vanligaste, medan rotschildgiraffen är den ovanligaste och bara finns på några få ställen i Kenya (bland annat vid Lake Nakuru). Nätgiraffen lever längre norrut än de båda andra arterna. De är dock alla snarlika och skiljer sig främst åt i teckningen. Giraffen kan bli omkring fem och en halv meter lång. Inte bara halsen är lång, utan även tungan, som kan bli en halvmeter. Den långa halsen ansågs länge vara till för att giraffen ska kunna nå föda högt uppe i träden, men numera betraktas halsen också som en anpassning till hur giraffhanarna slåss med varandra – de brottas med halsarna och använder huvudet som klubba. Hanar med långa och kraftiga halsar har en fördel i dessa strider.

Rothschildgiraff. Nätgiraff. Massajgiraff.

Bra giraffparker: Nätgiraff i Samburu, Buffalo Springs och Shaba (Ke), rotschildgiraff i Lake Nakuru (Ke). Massajgiraff finns i många parker, bland annat Masai Mara (Ke), Serengeti (Tz) och Tarangire (Tz). Giraffer uppehåller sig bara undantagsvis i den i övrigt så djurrika Ngorongorokratern.

Mer om giraffer

Gnu
Gnun är en antilop. Den östliga vitskäggiga gnun är gråaktig och lever öster om östra Great Rift Valley. Väster om detta område lever den västliga vitskäggiga gnun, som är mörkbrun och något mindre.

Varje år vandrar enorma gnuhjordar mellan betesområdena i och omkring Serengeti. Många av oss har nog sett dem på naturfilmer på TV när de tar sig över floder längs vandringsvägen. Det kan röra sig om en miljon djur på vandring. Denna vandring kallas ofta för migrationen.

Med sitt platta, svarta ansikte har gnun ett karakteristiskt utseende och kan inte förväxlas med någon annan antilop (en legend säger att när Gud skapade djuren skapade han gnun sist av bitarna som hade blivit över). Den rör sig också på ett sprättigt vis och har kallats savannens clown.

Bra gnuparker: Masai Mara (Ke) och Serengeti (Tz), i båda fallen vid rätt tid på året – se sidan Migrationen. Finns även i många andra parker. I Ngorongorokratern (Tz) finns ett gott gnubestånd året om.

Koantilop
Koantilopen är ganska stationär och håller till i fuktigare savannområden, gärna nära trädbevuxna områden och i utkanten av buskmarker. Den vill dricka regelbundet och ses därför sällan i riktigt torra områden.

Till kroppsformen påminner koantilopen mycket om topin, men har en ljusare och jämnare färg och bredare mellan hornen. Både hanar och honor har horn, precis som hos gnun och topin, som koantilopen är släkt med.

Bra koantilopparker: Masai Mara (Ke), Nairobis nationalpark (Ke) och Ngorongorokratern (Tz). Finns även i många andra parker.

Topi
Topin äter helst grönt gräs och kan flytta sig lång mellan betesplasterna, men tycks föredra ett stationärt liv, gärna i gräsbevuxna dalbottnar och områdena omkring. Den har en mörkare färg och tätare mellan hornen än den snarlika koantilopen, men är främst lätt att känna igen på de mörka fläckarna upptill på låren. Posen på bilden till höger, stående med frambenen på t ex en gammal termitstack, är mycket typisk för topin.

Bra topiparker: Masai Mara (Ke) och Serengeti (Tz).

Vattenbock
Vattenbocken är tämligen stationär. Eftersom den behöver god tillgång till vatten för att kunna bryta ned sin föda håller den alltid till i anslutning till permanenta vattendrag. Det finns två slags vattenbockar i östra Afrika: ellips- och defassavattenbock. Den förra (som känns igen på att den har en vit ring på rumpan) lever öster om Great Rift Valley, den senare (som har vita lårbaksidor) lever från Great Rift Valley och västerut. Bara hanarna har horn.

Bra vattenbocksparker: Lake Nakuru (Ke) och Arushas nationalpark (Tz). Finns i många andra parker.

Rörbock
Rörbocken är släkt med vattenbocken och lever alltid vid vatten. Hanen har ett revir längs stranden och försöker få passerande honor att stanna hos honom. Naturtypen har dock ett aber: stora träd växer ofta längs stränder, och där trivs leoparden, som gärna jagar rörbock.

Rörbockshanen har horn, medan honorna saknar sådana.

Bra rörbocksparker: Serengeti (Tz) och Nairobis nationalpark (Ke). Finns i många andra parker.

Buskbock
Den skygga buskbocken håller till i buskvegetation och skog, där det finns gott om skydd. Ofta söker den sig ut i öppen terräng, t ex för att dricka, först i skymningen. Buskbockens närmaste släkting är elandantilopen – båda är skruvhornsantiloper. Hos buskbocken, som även kallas hieroglyfantilop, har bara hanen horn.

Bra buskbockparker: Arusha NP. Finns i många andra parker, men ses inte alls lika säkert som i just Arushas nationalpark, där den uppträder osedvanligt öppet.

Impala
Impalan är en vanlig antilop i östra Afrika och söker gärna föda i buskområden. Under regnperioderna, då det finns gott om grönt gräs, betar den gärna i stället.

Impalahonorna (som saknar horn) lever tillsammans med sina ungar i hjordar med en enda hane. Denne får ständigt vara på sin vakt mot rivaliserande hanars försök att ta över hjorden och får sällan behålla den under någon längre tid. Hjordlösa hanar lever i ungkarlsgrupper.

Du känner igen impalan på hanens ståtliga horn, på den skarpa gränsen mellan mörkare och ljusare brunt på sidan, på de tre svarta lodräta strecken på rumpan (på svansen och på vardera sidan om den) och på de svarta hårfläckarna långt ned på baksidan av benen.

Bra impalaparker: Finns i många parker.

Grants gasell
Grants gasell finns i större delen av Kenya och norra Tanzania, där den håller till på grässlätter, i savannområden och öppnare buskskog. Den lever i flockar om ett tiotal honor och en hane samt i ungkarlsgrupper. Den kan livnära sig också när det gröna gräset har torkat. Både hanar och honor har horn, men hanens är betydligt större och grövre. Grants gasell beblandar sig ofta med den snarlika Thomsons gasell, men är större och kan alltid kännas igen på att den vita färgen på rumpan fortsätter upp ovanför svansen.

Bra grantparker: Masai Mara (Ke) och Serengeti (Tz).

Thomsons gasell
Thomsons gasell finns främst i sydvästra Kenya och nordvästra Tanzania, dvs i Masai Mara och Serengeti, men förekommer även i mindre antal i många andra savannparker i de båda länderna. Den liknar Grants gasell, som även den ibland kan ha ett mörkare (om än mindre tydligt) fält på sidan, men är mindre och har ett vitt fält på rumpan som slutar nedanför svansen. Hanen har stora horn, medan honan har mindre sådana eller ibland inga alls.

Bra thomsonparker: Masai Mara (Ke) och Serengeti (Tz).

Giraffgasell
Giraffgasellen, eller gerenuken, lever i torra miljöer i mellersta och norra Kenya, samt lokalt i sydöstra Kenya och nordöstra Tanzania. Till färgen påminner den lite om impalan (som kan finnas i samma område), men har mindre huvud och mycket längre hals. Den har också kortare och grövre horn (endast hanen) och saknar impalans svarta markeringar.

Giraffgasellen har ett karakteristiskt beteende som skiljer den från alla andra antiloper, nämligen att den kan ställa sig på bakbenen för att nå föda som andra djur inte når. Den äter blad på buskar.

Bra giraffgasellparker: Samburu, Buffalo Springs och Shaba (Ke).

Dik-dik
Dik-dikantilopen är den minsta antilopen i östra Afrika. Det finns två arter: Günthers dik-dik lever i norra Kenya, och den något större (4–7 kg) Kirks dik-dik i resten av Kenya och Tanzania. Den håller till i torra buskområden. Om du ser en ska du hålla ögonen öppna efter en andra, för dik-diken lever i livslånga parförhållanden i fasta revir. Om du ser tre dik-dikantiloper tillsammans är den tredje parets unge.

Bra dik-dikparker: Finns i många parker. Tarangire (Tz) är ett mycket säkert kort.

Klippspringare
Också klippspringaren är en liten antilop. Den håller som namnet antyder till i klippiga områden, där den kan röra sig säkert på till synes minimalt utrymme tack vare sina små hovar, vars undersida är gummiartad och ger ett bra fäste på sten. Ofta uppträder klippspringaren i par, men den är svår att upptäcka tack vare att den gärna håller sig orörlig när fara hotar och är kamouflagetecknad.

Bra klippspringarparker: Loboområdet i Serengeti (Tz).

Oryx
Oryxen håller till i torra och öppnare områden och lever i mindre hjordar. Beisaoryxen finns i mellersta och norra Kenya (t ex i Samburu och norrut), den tofsörade oryxen söder därom (t ex i Tsavo) och i Tanzania (t ex i Tarangire).

För några år sedan observerades ett lejon i Samburu adoptera oryxkalvar, trots att oryxen normalt sett står på lejonens matsedel.

Bra oryxparker: Samburu, Buffalo Springs och Shaba (Ke).

Babianflock på bushväg i Lake Manyaras nationalpark.

Primater/Apor
"Primater" är samlingsnamnet på apor (t ex babianer och markattor) och halvapor (t ex lemurer och galagoer).

Den vanligaste typen av apor är markattorna, som det finns flera olika arter av. De söker sin föda i träd, och förekommer inte sällan i träden kring lodger och hotell. Där kan du även med lite tur hitta olika arter av galago, som dock alla är nattaktiva.

I tätare skogsområden, t ex på bergsluttningar och i skogarna vid kusten, finns guerezor, som är relativt stora apor (de vanligaste arterna är svartvita) som lever så gott som hela sina liv uppe i träden.

De enda apor som lever ute i öppen terräng är en av Östafrikas båda babianarter samt husarapan (en markatta). Den senare är dock ganska ovanlig.

Vid Tanganyikasjön i västra Tanzania finns två parker med schimpanser: Gombe Stream och Mahale Mountains. Dit går dock ytterst få safaripaketresor. Gorillor förekommer inte alls i Kenya eller Tanzania. För att se sådana får du besöka Uganda eller Rwanda.

En ganska vanlig fråga är om det finns lemurer i Kenya och Tanzania. Det gör det inte. Naturliga bestånd av lemurer finns bara på Madagaskar och några kringliggande öar.

Babian
Babianerna lever i flockar om mellan en handfull och 150 individer. De drar runt på savannen och letar mat främst på marken men även i träden. De äter främst vegetariskt. Hanarna är betydligt större än honorna.

Två babianarter förekommer i Tanzania och Kenya: den något större och mörkare olivbabianen i väster, och savannbabianen i öster.

Bra babianparker: Lake Manyara (Tz) och Lake Nakuru (Ke). Finns i många parker, liksom utanför parkerna.

Grön markatta
Den gröna markattan är den vanligaste savannapan i Östafrika. Den håller till i grupper om upp till 20 individer, och syns ofta i träd (gärna akacior), för det mesta i närheten av vatten.

Den gröna markattan syns också ofta vid lodgerna, där den inte bara underhåller dig utan också gör raider mot matrester, väskor som har lämnats utan tillsyn och rum med öppna fönster.

Bra markatteparker: Finns i många parker och vid många lodger. Förekommer också utanför parkerna.

Blå markatta
Den blå markattan är inte lika vanlig som den gröna. Den lever i mindre grupper om ett tiotal honor, deras ungar och en hanne. Apan uppträder oftast i träd och föredrar tätare vegetation – helst ren skog – än den gröna markattan. Basfödan är frukt, men också insekter som letas rätt på genom tålmodigt sökande i bark och mossa ingår i kosten.

Bra markatteparker: Lake Manyara (Tz), liksom bergsnära parker som Arusha NP (Tz), Kilimanjaro NP (Tz) och Mount Kenya NP (Ke).

Svartvit guereza
Den svartvita guerezan, som ibland även kallas colobus eller sidenapa, är en betydligt lugnare apa än markattorna. Den tillbringar nästan all sin tid uppe bland träden och finns därför bara i skogklädda områden, t ex längs floder eller på bergssidor. Om du går ut i soluppgången ute vid kusten kan du få se guerezor som äter frukt uppe i träden utmed stranden. På Zanzibar och vissa andra ställen längs kusterna finns även röda guerezor.

Bra guerezaparker: Arushas nationalpark (Tz).

Galago
Galagoer är nattaktiva halvaporsom lever i woodlandområden och skogar. På grund av de nattliga vanorna blir de sällan sedda av safariresenärer, annat än på nattsafarier. Galagoer kallas ibland bushbabies. Detta engelska namn kommer från jättegalagons bebisliknande läte.

De flesta galagoarter äter bland annat kåda, blommor, frukter och insekter.

Människoapor
Naturliga bestånd av schimpanser finns i skogklädda områden i Uganda och vid Tanganyikasjön i västra Tanzania, där två nationalparker ligger: Gombe Stream och Mahale Mountains. I båda finns bra bestånd av schimpanser. Schimpanser finns också i vissa privata reservat, men dessa bestånd är inte naturliga utan ytgörs av djur som har förts till platsen.

Det finns inga gorillor i Kenya eller Tanzania. Bergsgorillor finns i södra Uganda och i Rwanda, som gränsar mot nordvästra Tanzania.

Gräsråtta.

Små däggdjur
Det finns ett stort antal mindre däggdjursarter, t ex gnagare, harar och näbbmöss. Storleken gör dem dock svåra att upptäcka, och du lär inte se särskilt många sådana små djur under en safari om du inte letar aktivt efter dem. Störst chans att se de mindre däggdjuren har du på lodger och tältcamper, inte nödvändigtvis för att det finns extra många sådana djur där, utan för att de är lättare att upptäcka när du inte far fram i en bil.

En grupp smådäggdjur som inte är ovanlig att se är fladdermössen, som brukar uppträda kring många lodger och som vaknar till liv om kvällarna. Ett antal olika fladdermusarter förekommer i östra Afrika.

Jordekorre
Jorekorrarna har klor som är anpassade till att gräva snarare än till att klättra. De gräver bland annat hålorna som de och deras ungar söker skydd i. Födan består av rötter, frön, nedfallna frukter och nötter. Frön och nötter läggs ibland i förråd.

Bra jordekorrparker: Torra savannparker som Tarangire (Tz) och Tsavo (Ke). Förekommer generellt sett i öppen mark i torarre delar av Östafrika.

Fladdermus
Det finns en mängd fladdermusarter i östra Afrika, men det är svårt att studera dem närmare, eftersom fladdermössen oftast bara dyker upp när det är mörkt, och då är de ute och flyger. Födan varierar från art till art, men kan vara frukt, blommor, pollen, blad och insekter.

Bra fladdermusparker: Finns i många parker, men är svåra att se, då de är nattaktiva och för det mesta i rörelse.